Utbildning

Reflektioner kring De Nödvändiga Samtalen

Att leverera ett svårt besked med respekt och empati och samtidigt under professionella omständigheter

Adriana Maria Ioan, ST-läkare och deltagare på De Nödvändiga Samtalen

Som nybliven ST-läkare inom lungmedicin, men också genom mina få verksamma år inom läkaryrket, konfronteras jag dagligen med svåra samtal. Samtal om existentiella frågor. Samtal som berör ett sedvanligt mottagningsbesök, brytpunktsamtal, samtal som för med sig svåra cancerbesked, samtal som handlar om den palliativa vården och samtal där döden omnämns. Svåra, nödvändiga samtal som läkare mer eller mindre får handskas med i sin vardag. Samtal man ibland kastas direkt i, utan möjlighet att förbereda sig. Svåra samtal. Hur gör man då? Vad gör en skicklig läkare? Svaret är att ingen är perfekt. Läkarna är självupplärda.

Jag gick kursen De Nödvändiga Samtalen hösten 2015 där jag under trygga förhållanden och handledning kunde öva mig på samtal med fiktiva patienter (skådespelare). Under kursens gång försökte jag utgå från verkliga samtal som jag har haft. Samtalen kommenterades av kursledaren och de andra deltagarna och jag fick såväl positiv som negativ feed-back med potential till förbättring. Kursen har lärt mig reflektera över såväl mina som mina kollegors framförhållning i samtalet med patienter. Jag har, under oerhört bra handledning lärt mig träna på de svåra samtalen och främst av allt, byta erfarenhet med mina kollegor.

Jag har själv berört svåra ämnen i min vardag på min enhet, där jag så gott som dagligen möter patienter med fläckar på lungorna, som ska informeras om fynden och relevansen av att gå vidare med invasiv utredning.  På samma ställe har jag återbesök med patienter som ska informeras om att biopsin (vävnadsprovet) visade på cancer. Ett ställe där jag konfronteras med oftast svåra, men nödvändiga samtal. Hur kan jag leverera svåra besked utan att någon blir ledsen?

De nödvändiga samtalen har gett mig livslånga konkreta redskap som jag kommer att nyttja av under resten av min karriär. Den har gett mig klara förutsättningar för att jag ska kunna bemöta patienter och anhöriga på ett sätt jag ej tidigare har reflekterat så mycket på – nämligen det emotionella momentet under ett samtal. Jag har lärt mig att vara tyst – att låta patientens reaktion, funderingar och tankar komma fram efter ett svårt besked. Ibland måste vi läkare vara tysta och lyhörda för våra stackars patienter som gång på gång bombarderas med svåra besked – tumör, cancer, hjärnblödning, hjärndöd, hjärtstillestånd, tveksam behandling och dylikt. Jag har lärt mig att ge patienten ”varningssignaler” innan man kommer med det svåra beskedet. Att dessa ”varningssignaler” är ett sätt att förberedda patienterna på att någonting är på väg att vända om helt och hållet på deras vardag.

Jag är så glad över att ha lärt mig redskapen för att kunna sätta en bra grund, en agenda för ett samtal. Glad över att ha provat på att ge cancerbesked under handledning, där jag har kunnat pausera samtalet när jag tyckte det blev för emotionellt laddat inom kommunikationen mellan mig och den fiktiva patienten. Dessutom är jag väldigt glad över att ha lärt mig att införa begreppet, ordet ”döden” i mina samtal. Att ha tränat på det under ”säkra” omständigheter.

Adriana Maria Ioan, ST-läkare
oktober 2015