När Helen Thunberg och Emma Håkansson från Sjöbo kommun deltog i en internationell konferens om vård i livets slutskede i Porto för några år sedan fick de med sig mer än ny kunskap – de fick en trygghet som de fortfarande bär med sig i sitt arbete.
Då arbetade Helen som distriktssjuksköterska och Emma som specialiserad undersköterska i Sjöbo kommun. Idag arbetar båda vid Palliativt Utvecklingscentrum – Helen som verksamhetsutvecklare och Emma med utbildning.
Den 17 november kommer konferensen Best Care for the Dying Person till Lund, och är enligt dem en möjlighet man inte bör missa.
Perspektiv bortom Sveriges gränser
En av de största vinsterna med konferensen var att få ta del av hur palliativ vård organiseras i andra länder.
– Vi är vana vid den svenska strukturen, men internationellt kan det se helt annorlunda ut, säger Helen. I vissa länder finns till exempel inte undersköterskor.
Skillnaderna blir särskilt tydliga när det gäller var människor dör.
– I Sverige dör många hemma eller inom den kommunala vården, ofta med undersköterskor närmast patienten. I andra länder dör de flesta på sjukhus, där kompetensnivån är högre närmare patienten, säger hon.
Det visar på den potential som finns i Sverige där möjligheten finns att dö hemma, om vi samtidigt kan öka kunskapen inom den allmänna palliativa vården, menar Helen.
Kunskap som ger trygghet
Konferensen gav både Helen och Emma en djupare förståelse för Nationell vårdplan för palliativ vård (NVP) och dess koppling till den internationella 10/40-modellen.
– Man förstår att NVP inte är något som “bara finns”, utan att det bygger på forskning och ett större internationellt sammanhang, säger Helen.
Men kanske viktigast av allt var känslan av att få sin kunskap prövad i ett större sammanhang.
– Vi fick testa vår kunskap tillsammans med forskare och kollegor från andra länder – och känna att den håller, säger Helen. Det gav en trygghet.
Den tryggheten blev konkret i vardagen.
– Det blev lättare att stå för arbetssättet, att förklara för kollegor och att driva utveckling. Man hade “testat” sin kunskap och visste att den står sig, inte bara lokalt utan även internationellt, fyller Emma i.
En palliativ gemenskap
En stark upplevelse från konferensen var den särskilda gemenskap som uppstod mellan deltagarna.
– Det kändes som en palliativ familj, säger Emma. Allas tankar och åsikter var lika mycket värda, oavsett profession eller var man kom ifrån.
Det skapade ett öppet klimat där deltagarna snabbt fann ett gemensamt språk – inte bara professionellt, utan också i synen på vården i livets slut.
– Man behövde inte argumentera för det palliativa förhållningssättet, det var redan självklart för alla där. Det gjorde att samtalen kunde gå djupare, säger hon.
Den känslan av samhörighet och öppenhet lyfter de som en viktig del av upplevelsen – och något som också stärker motivationen i det egna arbetet.
Möjlighet att aktivt delta, inte bara lyssna
Själva konferensen är upplagd över två dagar, där den första dagen utgör huvudkonferensen med föreläsningar och presentationer från internationella experter.
Den andra dagen erbjuder fördjupande workshops. Man väljer själv om man även vill delta på dag två.
–Att arbeta tillsammans i grupper ger ett annat lärande, säger Helen. Då får man möjlighet att diskutera konkreta frågor och dela erfarenheter.
Det skapar både större delaktighet och en starkare känsla av samhörighet.
– Man går från att lyssna till att faktiskt bidra själv, och det gör att kunskapen landar på ett annat sätt, säger hon.
En chans att ta vara på
När konferensen nu arrangeras i Lund öppnas möjligheten för fler att delta i ett internationellt sammanhang, utan att behöva resa utomlands.
– Ta chansen, säger Emma. Det är verkligen värt det.
– Det här är en unik möjlighet. Och oavsett profession är man välkommen, avslutar Helen.
Läs mer och anmäl dig här:
Best Care for the Dying Person 2026
