Våra kollegor Carl Johan Fürst, Christel Hedman och Christel Wihlborg har intervjuats i Dagens Nyheter om omhändertagandet av patienter med covid-19 under den sista tiden i livet.
I artikeln lyfter de fram preliminära resultat från vårt forskningsprojekt Co-live, som visar på att människor som dog till följd av pandemin fick ett betydligt sämre omhändertagande den sista tiden i livet, jämfört med människor som dog av andra orsaker. Inte sällan fick de för mycket vård, på bekostnad av ett värdigt slut tillsammans med de anhöriga.
Inom Co-live studien har anhöriga till personer som dog under vården 2020 – både av covid-19 och av andra orsaker – besvarat enkäter om deras nära och käras sista tid i livet.
600 personer svarade och skillnaderna mellan de båda grupperna var slående. I 60 procent av fallen där de hade dött av andra orsaker än covid kunde de närstående vara närvarande under de två sista dagarna i livet. Motsvarande andel bland de som hade dött av covid var bara 25 procent.
De preliminära resultaten visade även på att över hälften av de anhöriga till de som dött av covid ansåg att den medicinska vården var begränsad under den sista tiden i livet, att jämföra med 10 procent i den andra gruppen. Det fanns också stora skillnader i förtroendet för vården och hur de anhöriga upplevde sina möjligheter att påverka beslutsprocessen kring den döende.
Våra kollegor lyfte fram att det finns en tendens inom sjukvården att behandla allt som går att behandla. I stället för att se om det är värt att behandla, om det leder någon vart. Det är viktigt att vi inte glömmer bort betydelsen av hur man dör, vilket stöd och trygghet både den döende och de anhöriga får den sista tiden. Under pandemin redovisade myndigheterna kontinuerligt, i början dagligen, antalet patienter som avlidit – men inte hur dessa personer hade det under döendet.
Om du är prenumerant på Dagens Nyheter kan du läsa artikeln i sin helhet här.
